Mitt tredje tjurrus är avklarat. Det sista också?

Idag klarade jag av Tjurruset för tredje gången. Men det var en pärs. Enligt banchefen skulle det vara en något lättare bana än fjolårets extrema bana på Norra Djurgården. Och till större delen kan jag nog hålla med. Men det var mer kärr och mindre möjligheter att kunna springa. Samt ett dyngdike.

Utan att ha tittat på gps-loggen känns det som om det var ungefär två-tre kilometer som det var möjligt att springa. Resten var kärr, träsk, lera och dynga där det var omöjligt att springa, eller möjligtvis ett enkelfiligt spår genom obanad terräng där det var omöjligt att springa om ens om någon gick framför.

Det innebär att det tog väldigt lång tid att komma igenom de tio kilometerna. Fastän jag sprang överallt där det var möjligt tog det hela nittio minuter för mig. Och fastän jag hade satt mitt mål till sjuttio minuter är jag ändå nöjd. Det gick helt enkelt inte att springa mycket fortare.

Förutom sista kilometern när jag hade krampkänning i bägge benen, från tå till rumpa. Anledningen var dyngdiket strax innan. Mellan 8½ och 9 km skulle man ta sig igenom ett halv kilometer långt dike fyllt med dynga som nådde halsen där det var som djupast.

Hade man varit själv hade det gått bättre, men med hundratals man framför tog det tvärstopp och man fick stå i dyngdiket och vänta på att de som var framför skulle behaga komma vidare. Det innebar att jag blev ordentligt nedkyld i musklerna och fick krampkänning när jag väl kom upp.

Fram till dess hade det varit ett "bra" lopp, massor med kärr, backe upp och ner, obanad terräng och några löpsträckor, dvs varierad terränglöpning. Men att stå still i ett dike fyllt med dynga och vänta på dem framför är inte lika skoj.

Det innebär att jag tror att jag skippar Tjurruset framledes. Jag älskar terränglöpningen, men den typen av hinder som är gjorda för publiken och inte löparna avskräcker. Det finns så mycket andra roliga lopp att ställa upp i.

Imorgon skall vi musta..