Det fanns många höjdpunkter i Sestriere, mest pga mycket puder.

Vi hade hinna med mer skidåkning den här säsongen, men av olika anledningar blev det bara en vecka (vecka elva). Den här gången valde vi att åka med Lion Alpin till Sestriere. Jag har inte ens haft tid att göra några efterforskningar om området och dess egenheter, vilket jag brukar göra innan vi åker.

Fast någon hade sagt att skidåkningen skulle vara bra, och med tanke på att det är en italiensk skidort antog jag helt enkelt att åtminstone maten skulle vara bra också. Jag får erkänna att jag inte ens hade kollat exakt var det ligger, bara att det ligger nära Frankrike söder om Aosta-dalen..

Det skulle visa sig att, förutom vissa detaljer, skulle det bli en fantastisk vecka med mycket puder, mycket sol, mycket mat, helt enkelt mycket av allt. En av de mindre bra detaljerna var flygningen upp och ner. Man hade hyrt in ett bulgariskt flygbolag, som varken kunde klockan eller visste vad service är.

På vägen ner blev vi nästan en timme försenade, och på vägen hem nästan två timmar. Den största anledningen verkar vara att de hade svårt att lasta planet med alla skidgrejer. Precis som om de inte visste. Flygningarna gick över lunchtid, men de hade ingen lunch att servera. Ville man ha alkohol hade de bara fruset rosévin att sälja. Sanning!

Vi flög till Bergamo, och därifrån var det tre-fyra timmars transfer, men guiden var trevlig, det var paus för mat, och tiden gick fort. Under tiden pratade vi med de andra gästerna. Vi var bara tio gäster, och medelåldern var hög, klart över 50. Det yngsta paret var i 40-årsåldern, och utpräglade skidentusiaster. De åkte till Sestriere enkom för skidåkningens skull. Klart lovande!

Det visade sig att vårt hotell inte låg i själva orten Sestriere, utan på andra sidan en kam, i Sansicario. Hotellet var bra, vi fick ett fint rum med en stor balkong med utsikt över dalen. Den stora nackdelen vara att det fanns många barnfamiljer där, och ljudnivån i restaurangen var HÖG. Det innebar att vi köpte till access till spa-avdelningen som bla hade fyra olika bastu, och där det var barnförbud. Perfekt!

De andra gästerna på bussen bodde i Sestriere, och där utgick pistvisningen den första skiddagen. Enligt liftkartan skulle vi ta 3 liftar upp till kammen, och sedan en ägglift ner till byn. Det skulle ta under en halvtimme. Problemet var att det snöade. Ymnigt. Mycket. Det vill säga, vi såg inte ett skvatt.

Först tog vi en hotellbuss till själva skidområdet och hotellets skidförvaring. Därifrån gick vi upp bakom ett hus där liften borde vara. Vi såg att folk rörde sig i en viss riktning, och gick ditåt. Efter ett tag såg vi en lift framför oss. Bra. Vi hoppade på den och åkte uppåt. Den var dock märkligt kort, och dessutom kunde man bara åka åt höger. Enligt liftkartan skulle vi åt vänster..

Det tog ett bra tag innan vi förstod att det var en liten skidskolelift. Vi behövde gena ordentligt åt höger för att komma till den riktiga liften. Det gick nästan. Eftersom det låg så mycket snö gick det inte att glida så långt, så sista biten fick vi gå. Den här liften var betydligt längre.

Men vi fick ungefär samma problem när vi var uppe med den. Vi skulle åka åt vänster, men där fanns det bara en svart pist, och det känns inte troligt att ha som länk mellan två liftar. Men vi åkte ner, och snart föll flera pister samman i samma pist. Vi fortsatte. Fast när pisten började luta uppåt, och jag var tvungen att böra gå igen började jag att tveka..

Då dök nästa lift upp ur snöyran. Här fanns det en kille att fråga dessutom. Jodå, det var rätt lift. Vi åkte upp. När vi kom upp med denna skulle vi åter åka åt vänster, men vi såg absolut ingenting. Sakta åkte vi vänster, och försökte upptäcka nästa pistpinne. Efter ett tag lutade pisten åter uppåt, och jag fick gå igen. Nu såg vi den tredje liften, som var en lång släplift.

Jag gillar inte släplift eftersom jag åker bräda, men det vvar enda alternativet. Efter en lång stund var vi uppe. Nästan. Först var det ytterligare 100 meter rullband inuti en liten tunnel. Sedan var vi uppe, och kunde ta äggliften ner till Sestriere. Vi hann precis. Hela färden hade tagit nästan en och en halv timme.

Resten av förmiddagen var det pistvisning i området ovanför Sestriere. Vi såg i stort sett ingenting, men det var bra skidåkning. Delvis för att det låg mycket härlig puder överallt, det var 2-3 dm nysnö även i pisterna. Efter en trevlig lunch på en trevlig restaurang i backen var det dags att åka hem. Inte alldeles lätt.

Guiderna visade oss nästan hela vägen till äggliften, och sade att det kanske är lite flackt sista biten. För att undvika att åter gå, åkte vi därför upp i en lift, varifrån vi skulle kunna åka hela vägen till äggliften. Det lyckades nästan. När vi hade åkte ner nästan hela vägen gick det inte att se vilken pist vi skulle välja.

Jag såg en pinne en bit framför mig, och antog att den markerade pistkanten. Det gjorde den inte. När lutningen upphörde var jag plötsligt långt utanför pisten i en hel massa nysnö. Jag lyckades få stopp på Pernilla, som sakta tog sig runt området. Jag satt helt enkelt fast på den stora öppna ytan framför det runda hotellet i byn.

Det var bara att ta av sig brädan, och börja plumsa sig framåt. Det tog en halv evighet, för det gick inte fort. Men till slut var jag på skapligt fast mark igen, ungefär där jag hade stannat om vi hade åkt direkt mot äggliften.. Trött sparkade jag mig vidare, nådde äggliften till slut, och hoppade in. Pernilla hoppade in efter mig, och vi började åka upp mot toppen.

Även om Pernilla egentligen ville åka taxi hem sista biten.. Lite sent! Väl uppe skulle vi åtminstone 'bara' åka rakt ner till hotellet, strax öster om liftarna hela vägen. Det snöade fortfarande ymnigt, sikten var obefintlig och det var mängder med nysnö i pisterna. Därför tog vi det väldigt lugnt, körde några svängar, vilade, och orienterade oss igen. Det tog lång tid, men det gick fint.

Sedan åkte vi till hotellet, bastade, och åt väldigt gott. En härlig, fast lätt jobbig, dag var till ända. De fyra efterföljande dagarna var himlen mer eller mindre klarblå, och vädret var kort sagt utmärkt. Dagen efter var det pistvisning i Sauze D’Oulx. En lyckad dag med massor av härliga backar, underbar snö, skön offpist och en god lunch i solen.

Den tredje dagen åkte vi istället till området runt Montgenevre, som ligger i Frankrike. Det var många liftar för att ta sig dit och hem, men själva området var utomordentligt bra. Vi hann med alla fem topparna där, inklusive en hel del skön offpist. Bland annat tillsammans med tre av våra medresenärer som också åkt hit.

Den fjärde dagen var det pistvisning med 'guidernas favoriter'. Fast inga andra gäster kom, så vi fick bägge guiderna för oss själva hela dagen. Det blev många sköna och fartfyllda åk, för de gillade att dra upp tempot ordentligt. De menade att det var ovanligt att de blev frånkörda av någon, desto mindre av någon på bräda :-)

De verkade också uppskatta sällskapet, för vi höll på hela dagen. Faktiskt så länge att de blev sena tillbaka till Sestriere för sina åtaganden där. Nästa dag blev resans höjdpunkt, åtminstone en av dem, åtminstone för mig. Det snöade åter ymnigt, minst lika mycket som den första dagen. Skillnaden var att nu hittade vi.

Vi höll oss i de fina Olympia-backarna ovanför vårt hotell hela dagen. Det låg minst 3 dm puder överallt, även i pisterna. Sikten var förstås dålig, och Pernilla var inte alldeles nöjd. Efter en god lunch på 2500 meters höjd var hon nöjd med dagen, och jag eskorterade henne tillbaka till hotellet (där hon skulle ta en behandling på spat) innan jag gav mig ut igen.

Det blev en fantastisk eftermiddag. Det var puder precis överallt, och sikten var acceptabel förutom allra längst upp. Jag åkte överallt, och njöt i stora drag. Jag höll på ända tills liftarna stängde för dagen, och åkte helt urlakad slutligen tillbaka. Det var extra skönt att basta efter den eftermiddagen.

Den allra sista skiddagen sken åter solen från en klarblå himmel. Vi började med en härlig repa i våra backar, men siktade sedan på området ovanför Sestriere, där vi åkte första dagen men aldrig kunde se ordenligt. På vägen dit valde vi bort den översta släpliften, och gick istället över en mindre kam för att åka en transportpist ner till Sestriere.

Där uppe hittade jag en helt orörd bergssida fylld med nysnö, med utsikt mot äggliften, och tillfället i akt. Det blev ett härligt spår med fina, runda svängar nerför berget. Kanske inte jättelångt, men det var ändå en av resans höjdpunkter att vara först ner där.

Nästa höjdpunkt var inte långt borta. Vi tog liften längst österut upp, och där tog vi sedan en släplift upp till ett offpistområde. Det var riktigt brant, över 60 grader, enligt en skylt. Man kunde på båda sidorna om liften, på högersidan var det störst och där hade de flesta åkt så det var rätt uppåkt. Men på vänstersidan var det betydligt smalare och det fanns massor med orörd snö kvar. Klart att jag åkte där! Jag säger: wow!

Fast dagens och gårdagens intensiva åk började kännas av i kroppen, så det var dags att relaxa lite och njuta av solen också. Först blev det kaffe i solen, sedan lunch i solen, och slutligen hittade vi ett par solstolar som vi ockuperade ett bra tag på eftermiddagen.. Färden hem blev inte lika rolig, pisterna bar uppkörda och snön hade blivit sorbet.

På lördagen var det dags att åka hem. Tyvärr hade jag blivit förkyld, annars var det samma långa transfer, och samma dåliga flygbolag. På Arlanda kom inte heller den sista väskan på rullbandet så vi var tvungna att förlustanmäla den. Fast när vi väl passerat tullen, hittade de väskan och vi lyckades få den med oss innan vi åkte iväg hemåt!

Vi kom hem nästan tre timmar försenade, med en förkylning i bagaget, men det var ändå en bra vecka..